Starten

TILL MIN JAMP

Vår första västgötaspets 

 Hundintresserad har jag alltid varit och hundarna har funnits kring mig hela mitt liv, på det ena eller det andra viset och det var förutbestämt att när jag skulle flytta hemmifrån, att det skulle vara mycket barn och djur i hemmet. Jo, barna kom, och en eller annan undulat och akvariefisk fanns, men jag som jobbade som frisör med långa arbetsdagar fanns det inga möjligheter att kunna ha en hund i hemmet. När sedan det började pratas om en hund till gården var jag omedelbart med på detta. Jag såg framför mig en brun och vit springerspaniel eller nått liknande. Jag satte mig genast och kollade på annonser, men blev bryskt avbruten av Peter. Skulle det vara en hund i huset, skulle det vara en västgötaspets. Västgötaspets!???Är du inte riktig klok och sedan rabblade jag alla förutfattade meningar som allmänheten ofta har om västgötaspetsar. Och de jag sett hade TYVÄRR stämt in på gapiga, feta och envetna. Men Peter var för en gång skulle envis. Eftersom hunden skulle vara en slags födelsedags present till svärmor, så fick jag ge mig. MOTVILLIGT!! 

Det var egentligen inte förrän en äldre herre som kom och hälsade på vår gamle dräng, som det satte fart. Han sa att en vän i Hjo hade köpt en västgötaspetshane i Nossebro och det verkade som att det fanns några valpar kvar. Peter av alla satte sig ner och ringde den gamles vän och fick ett telefon nummer och vi fick napp redan med en gång. Jo, sa Tove, en hane hade de kvar och han var svart/gå, och stubbad. Han är jättefin och han är jättesnäll. Jag som aldrig köpt valp, tog hjälp av min kompis som är sealyham och Irlänsk terrier uppfödare, med lång erfarenhet. Så redan till helgen åkte vi i väg. Malle sa aldrig något och har aldrig sagt nått efter heller, Tur var kanske det. Det blev kontakt mellan mig och valpen på en gång. Han skulle med hem, så var det bara. Liten och rund som en boll och gråfjunig som en liten grävling. Ja, hur go och söt som helst. På väg hem låg han i mitt knä hela vägen och sov. Inte ens när vi stannade vid en stormarknad och skulle köpa koppel, hundkorg osv. vaknade han. Hur lugn som helst och väl hemma så var han med ens med i vardagslunken. Upp tidigt, ut och hämta kossor, kolla så att Peter, kossor och katter skötte sig. Andra dagen inleddes med att Peter skulle ta ut tjuren till en ko som skulle betäckas, Jampen stod liten som han var mitt i dörren till ladugården och stormskällde, "HÄR ÄR JAG! JAG ÄR STÖRST BÄSTOCH VACKRAST ". 

Det blev liksom en rivstart med små tassar som galopperade som trumpinnar på uppfarten mot huset, när tjuren med ett brak dundrade ut som ett lokomotiv ut ur ladugården, ylande och flåsande kom han upp till säkerheten på trappan intill mig. Stackaren darrade i hela kroppen, då säger den gamle drängen;"Det var en rikti vallhunn du skaffat dej Peter"och vi skrattade allihop. Det tog flera dagar innan den lille vågade sig ut mot ladugården igen. När han blev äldre var han ett självklart inslag i ladugården. Nåde den ko som inte stod där hon skulle eller att det var bråk mellandjur, då lade han sig i med en gång. Han hade en enorm pondus det märktes i kontakt med andra hundar de vek sig utan bråk. Vallhund ja det blev han och mycket duktig, NÄR HAN VILLE. Jo, när han hade publik eller om jag skulle hämta kossorna. Peter han kunde gott hämta dem själv. Då satte han näsan i vädret och travade med döva öron till favoritplatsen på trappan. Trappan lyckades han erövra från katterna. Han höll den ren från de där mindre förmedlade djuren, som var om man inte aktade sig, mycket aggressiva med vassa klor. Han höll rent i deras skålar och sin naturligtvis, först katternas sedan sin, många "sluga hundmänniskor" har gått bet när det gäller att å honom att inte äta katternas mat, varianterna har varit oändliga. Men hunden var mycket slug, och nästan 100% utdelning gavs. Tyvärr syntes detta efter några år. 

Leka???? visst kan matte göra det, men att jag skulle vara med det var det löjligaste jag har hört, kastar hon i väg den där pipande saken kan hon hämtan själv.......... Nej leka gjorde han inte ofta. Och hände det, var det nästan underligt. Det var precis som att det var under hans värdighet.

Skälla. JAG svär på allt jag äger och har att innan Bill kom hem till oss hade han ALDRIG skällt. Ett tag trodde vi det var fel på honom. HAN kunde helt enkelt inte skälla även om han skulle vilja. Nu inser man vilken PÄRLA han var, för efter följarna hur mysiga och älskade de än är, pratar de oavbrutet, matte stävjar en hel del men man måste hela tiden påminna dem. Jampen var mycket snäll mot folk som kom hem OM de var välkomna, han kände genast på sig om det var någon som vi inte ville ha in i huset, då stod raggen och hela hunden lät. In kanske de kom men UT?!

Dörr-försäljarna är ju oändliga på landet. Och de säljer precis allt från äpple, stegar och yllestrumpor. Men sa vi till att det var OK då sa han inte ett ljud, nästan struntade i dem, Nej nu ljuger jag, väl på stolen så var du tvungen att klia honom ända till du gick igen, rätt jobbigt men sött. Han vaktade också vårt hus som låg en bit ifrån gården. En vecka på semestern, när vi hade åkt, satt han var dag på vår trappa, 1 km från gården och vaktade. Hyresvärden som skulle byta fönster kom inte ens in på tomten. Han vaktade trädgården som den värsta soldat på uppdrag, tyvärr hade värden redan plockat ur fönstren så det var tur att det var en "torr" vecka utan regn. Han sa att han skulle inte våga gå in i trädgården. Raggen stod åt alla håll, och hunden visade tydligen tänderna och morrade. Nått vi varken före eller efter hade sett. Men ett var säkert att en tjuv hade kanske tagit sig in i huset men han hade aldrig gått helskinnad ut. ENVIS, GO, DUKTIG, SLUG och LAT.Jo detta är de egenskaper jag kunde se hos honom. Egenskaper jag har uppskattat mycket hos honom. Ett är säkert detta var min hund. Han var mycket medgörlig och ville alltid vara alla till lags. Frågar man Peter har han inte riktigt samma uppfattning, fast han älskade honom. Jampen var en en-mans hund och det var mig han alltid lyssnade på, kom till osv. Jag skulle säkert kunna skriva kilometervis med saker som hände men idet stora hela var det en mycket snäll och kanske lite vek hund, såg bra ut och framför allt vi ÄLSKADE varandra. Älskad och fortfarande mycket saknad. Tack för de fina år som vi fick, som tyvärr gick alldeles är fort...

Du kommer alltid finnas som ett ideal för mig...hjärta av guld